Fyyy fan...
Paniken stiger och kroppen skriker!
Jag hatar de här!
Den hemska känslan som får mig att nästan skaka, gråta, vilja göra saker jag inte borde!
Nu gråter jag oxå, Jag mår skit...
Jag vill komma tillbaka till skolan, jag vill komma ikapp! jag vill orka och jag vill vara med!
Men det är inte så lätt som det verkar…
Min skola skulle ju va så bra med elever som har "stor problematik"
VAR I HELVETE MISSADE NI MIG!
Både jag och mor förklarade att det fungerar itne att bara:
"Vill man så går man!"
"man måste ta eget ansvar!"
Men hjälp mig med det då!
JAg kan inte! jag är livrädd för nya platser!
Speciellt om jag är själv! Har jag någon jag känner med mig, har jag en trygg punkt att hålla fast vid, då går det bättre!
Men det är fan inte lätt att bli pushad att åka buss när du är livrädd för att åka buss!
Det är som att tvinga en höjdrädd hoppa budjyjump!
Eller att röra till det på en perfektionists skrivbord!
Eller sätta en spindelrädd människa i ett rum med spindlar!
Det gör ni inte? Men jag, Jag ska ta eget ansvar, göra saker jag är livrädd för?!
VARFÖR?!
I helvete heller att jag vänder kappan efter vinden och står ut med något jag är livrädd för!
Det har jag försökt med så många gånger nu!
Aldrig igen!
Nu är jag trött…
Ska försöka sova…
Det är det att dom tror oss inte längre.
